För ett barn är det oerhört skrämmande att uppleva att en förälder blir misshandlad, hotad eller kränkt. Oftast är det pappa eller styvpappa som utsätter mamma för våld.  Vi träffar dessa barn dagligen i våra verksamheter. Barn med egna upplevelser av våldet och som ofta bär på en stor oro och många frågor. Vad händer med mig om mamma dör? Är det okej att vara glad? Hur många gånger ska man tro på ett förlåt? En del barn plågas av mardrömmar och återkommande minnesbilder av det otäcka de har varit med om. Hos andra barn sätter våldet fysiska spår till exempel magont och huvudvärk.

För en del barn kan det räcka med kris- och stödsamtal. Många kvinnojourer inom Unizon har personal med sådan kompetens till exempel Trappansamtal och CAP (Children are people too). Ibland kan barnet även behöva traumabearbetande behandling hos barn- och ungdomspsykiatrin. 

Kvinnofridsbarometern 2019 visar att drygt fyra av fem kommuner beviljar insatser till barn även om bara en vårdnadshavare samtyckt. Även om siffrorna pekar på en viss förbättring är det anmärkningsvärt ur ett barnperspektiv. Inga barn ska behöva vänta på till exempel krisstöd för att den vårdnadshavare som är misstänkt för våldsbrott vill förhindra detta.

Vi i Unizons barnnätverk kräver att barns rätt till stöd och behandling ska garanteras. Det samtalsstöd kvinnojourerna ger barnen måste kompletteras med kvalificerat långsiktigt stöd från andra instanser såsom barn- och ungdomspsykiatrin. Stödet ska vara individuellt anpassat efter barnets behov och den våldsutövande föräldern ska inte kunna motsätta sig detta eller på något sätt förhala eller försvåra stödinsatser till barnen.